Föräldraskapandet

Vi intalar oss att vi är oumbärliga, att de inte kommer att klara sig utan vårt bidrag. Att vi måste gå på det där mötet för att vi kommer vi att missa något viktigt. Inte för vår skulle, utan för projektets eller uppdraget eller arbetsgruppen. Vi intalar oss att det inte går att ställa in eller skjuta upp. Tror vi att vi är oersättliga, att verksamheten skulle stanna om inte vi var där? Vi visar i alla fall på alla sätt utom verbalt, för vi skulle aldrig våga säga det till oss själva, att detta, detta med jobb, är det viktigaste vi har. Men det är det inte!

Ibland kanske det också stämmer. En deadline missas och ett möte ställs in. Verksamheten stannar, en stund och sedan startar allt upp igen. Business as usual, med eller utan oss. Och för vad? För att vi inte kunde slita oss när vårt barn var sjukt eller när det var planeringsdag eller lov. För att vi tror att någon ska ta illa vid sig, att vi ska tappa ansiktet. För att vi tror att någon annan är viktigare för oss än dem, våra barn.

Till viss del har vi ju rätt, vi måste bara byta perspektiv. För vi är oumbärliga. Vi är oersättliga och de skulle inte klara sig utan oss förrän de faktiskt gör det och då är det för sent. För våra barn är vi allt. Men till dem säger vi att det att det finns viktigare saker, saker som vi bara måste göra. Naturligtvis måste vi ge dem tak över huvudet och mat på bordet. Men det är inte därför vi skuffar undan dem, vi gör det för att det är möjligt, för att det i stunden är enklare än alternativet. Bara denna gången.

En gång kanske inte är någon gång, men två gånger är definitivt en gong-gong. En gong-gong som bör få oss att tänka, byta perspektiv och fundera kring våra prioriteringar, att prioritera dem som behöver oss mest. Våra barn.

Varje dag. Vi vaknar, går upp, gör oss i ordning, ser till att barnen kommer upp, äter kanske frukost. Sedan borstar vi tänderna och vi är iväg. Detta mönster, denna repetitiva, återkommande, upprepande dag blir som en rytm som söver oss. Som får oss att känna att tiden som går så snabbt nästan står still.

Vi kommer ihåg det där svartgröna bajset som bara nyfödda bebisar har, eller alla blöjor vi bytt. Det var som igår, men det var rätt länge sedan nu. Vi minns den där första dagen på förskolan eller skolan, det var ju nästan som igår men det börjar bli rätt länge sedan nu. Eller när vi fortfarande sov ihop. Eller när julklapparna byttes från leksaker till kläder eller prylar. När vi är mitt upp i det så känns det som att allt kommer att vara för evigt. Att det nästan inte finns något slut. Men det gör det, tidigare än vi tror.

Så nästa gång vi befinner oss där, när allt bara känns som ett ekorrhjul som bara går runt, runt, runt. När det känns som att det aldrig kommer att ta slut. Då behöver vi ta ett djupt andetag, samla oss för att göra det vi ska och tänka på att inget varar för evigt. Att det som just nu känns som en evighet, kommer försvinna lika snabbt som det kom. Förhoppningsvis kan det hjälpa oss att stanna i nuet, för nuet, det är snart över.

Det började redan innan vi fick barn. Drick inte alkohol, ät inte chark eller god ost och passa dig för kaffet under graviditeten. Köpa rätt vagn och glöm inte babyskyddet när ni ska till förlossningen. Packa förlossningsväskan och gå en profylaxkurs. Sedan kommer knodden och det fortsätter. Amma, amma och amma! Ät järnberikad gröt. Ingen honung eller gröna blad. Undvik ris. Sitt bakåtvänd i bilens baksäte så länge ni bara kan. Inga skärmar innan två år. Inga alls! Sedan är högst begränsad skärmtid okej, men inte bra. Daglig aktivitet. Daglig frukt och grönt! Och det bara fortsätter.

Som föräldrar måste vi läsa på, vi måste lära. Om vi inte lär oss, om vi inte tränar på vårt föräldraskap så kommer vi troligtvis att upprepa alla de misstag som våra föräldrar gjorde. Och det vill vi inte. Att vara förälder är att vakna upp varje morgon och bli en lite bättre version av oss själva. För oss själva, men också för våra bran.

För detta har vi blivit utrustade med superkrafter som ingen tidigare föräldrageneration har fått. Vi har fått en kombination av aldrig tidigare skådad kunskap och lättillgänglighet genom våra skärmar. Allt finns där, bara en klick bort. Men detta kan stressa och det gör det. Forskare har kallat det för intensivt föräldraskap, ett föräldraskap som är barn-centrerat, expert-fokuserat, inkännande och arbetsintensivt. Ett på många sätt gott föräldraskap, men som när det slår över får framför allt mammor att känna press och stress, får mammor att må sämre.

För en god förälder är ju centrerad kring barnen och baserar beslut på den bästa tillgängliga kunskap som vi har. Inget konstigt med det. Vi behöver också vara inkännande och låta föräldraskapet ta tid. Det är ett viktigt jobb och det är vårt att utföra. Men vi talar också mycket om ansvarsfördelningen mellan oss som föräldrar och våra barn. För det är inte vårt jobb att till varje pris underhålla våra barn. Leken är deras jobb. Det är inte vårt jobb att allt det de ska göra blir perfekt (eller ibland blir gjort över huvud taget). Vårt jobb är att leda våra barn genom att känna in vart de befinner sig, sätta upp gränser för vad de får och inte får göra och skapa en trygg miljö där de kan utvecklas. Det finns så mycket som vi som föräldrar behöver bära, därför behöver vi fokusera på det vi kan kontrollera, de gränser som vi kan sätta och de miljöer som vi befinner oss i. Att fokusera på det andra, det som är utom vår kontroll blir övermäktigt, pressande och riskerar att få oss att missa det närvarande, lärande, inkännande och arbetsintensiva föräldraskapet som ger oss och våra barn en stor glädje.

Så när vi imorgon vaknar upp och ser våra barn, kanske sovandes i sängen, kanske studsandes i soffan, kanske yrvaket på väg in på toaletten, så ska våra tankar föra oss till att bli en så bra version av oss själva som vi kan. Det kräver arbete. Och träning. Vi behöver läsa och lära. Allt av omsorg till dem. Det är vårt jobb.

Ibland känns det som att vi bara säger nej. Nej, det är inte lördag. Nej, det är dags att gå och lägga sig. Nej, du har redan tittat en massa på TV. Nej, nej nej.

Även om det är tråkigt att säga nej så är det en del av vårt jobb. Det är vi som sätter gränserna för vår familj. Vi bestämmer vad barnen får och inte får göra. Men samtidigt är det också barnens jobb att utmana våra gränser. Att utforska världen och vara nyfikna. Att lära känna sig själv och sina känslor. Att protestera! För alla dessa nej skapar ju också reaktioner hos våra barn. Det är därför det känns så tråkigt att just säga nej. Det är okej!

Dr Becky Kennedy pratar om föräldrars och barns roller just på det här sättet i sin bok Good inside. Att vi som föräldrar behöver vara familjens ledare. Trygga. Ansvarstagande. Inkännande. Vi behöver skapa en trygg och säker miljö där våra barn kan utvecklas och med det följer att sätta gränser, men också se våra barn för dem de är. För barnen ska ju utforska och lära, framför allt genom leken. De behöver kladda, klättra, brottas, hoppa, springa och allt det där andra, som ibland kan kännas övermäktigt. Och de behöver protestera och visa sina känslor. Det är så de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor.

Nästa gång den där känslan kommer över oss. Den där känslan som säger att vi är tråkiga, att vi aldrig låter våra barn göra det de vill. Så vila i den känslan. Den är okej. Den säger dig att du gör ditt jobb.

Vi kan inte skydda våra barn från livets alla faror. Inte ens om vi försökte så skulle det vara möjligt. Farorna är alldeles för många och barn är alldeles för kreativa. På många sätt är det deras uppgift att utmana livets faror. Därför måste vi guida dem genom dessa faror. Vi måste få dem att förstå risk och övervinna rädslor, förstå sina gränser och när de ska utmanas. Annars kommer de göra det själva när vi inte är med.

Emma Adbåge skriver fint om detta i Gropen, en bok om barn som älskar att leka i en grop som lärarna på skolan hatar. Lärarna vill avskärma barnen från riskerna i gropen, för där kan de ramla och slå sig. ”En gång ramlade jag och slog mig, säger jag. Men det var inte i Gropen för det var i kuddis när Hannes skulle hoppa från ribbstolen och landade på mig istället för på tjockmattan.” Men det hjälper inte att barnen kan och vill. Och att barnen förstår att det som är roligt, det som hela deras kroppar säger att de måste göra också är läskigt, svårt och att man ibland slår sig. För när Vibeke ramlar så förbjuds gropen. Men så hittar barnen kanten. Och när lärarna sedan ser till att både gropen och kanten försvinner. Att det bara är platt och rakt. Då hittar de nya vägar som leder dem till högen.

De kommer ramla och de kommer att slå sig. Skrapsår hör till barndomen och sommarbenen vittnar om lycka. Oavsett vad vi gör kommer de hitta nya sätt att utmana sig, att genom leken utsätta sig för risker. Det är det som är lekens uppgift. Det är det som är barndom. Så nästa gång vi känner den där rädslan i magen, rädslan som säger att vi måste skydda våra barn, så tänk på att skyddet också är en avskärmning. En avskärmning mot allt som är kul, mot leken, mot barndomen.

Och så var vi här igen. Snoret rinner från deras näsor. De hostar. Kanske de börjar bli lite blanka om ögonen. Har det inte redan skett i år så kommer det snart ske. Förkylningar eller influensan eller, den värsta av alla, magsjukan kommer ta ett grepp om våra barn, och kanske även oss. Vabuari är här.

Vi kommer behöva vabba, vara hemma från jobbet. Det är inte en fråga om om, utan en fråga om när. Eftersom vi vet det så behöver vi också förbereda oss. För ett tag sedan skrev vi om att skapa ett system för hur vi vabbar tillsammans med våra partners. Det är bra! Det gör att vi vet vems tur det är att vabba så vi kan fokusera på omsorg istället för att förhandla med vår partner om vem som ska vara hemma. Men vi kan också förbereda oss på jobbet. Har vi möjligheten, så planera in luft i vår kalender. Försäkringskassans statistik visar att vi i genomsnitt vabbar 2-3 dagar per person under februari, så om vabben skulle slå till skulle luft i schemat vara skönt. Om vi försöker få till en dag i veckan med luftigare planering skapar vi oss utrymmet för att slippa känna stress och press när våra barn blir sjuka.

För hur många vabbdagar är det egentligen på ett år? 10, kanske 15 dagar om dina barn är små. Annars betydligt mindre. När vi nu på förhand vet vem som vabbar och om vi planerat luft i våra scheman så kan vi väl njuta av den nya möjligheten som vabben också innebär. En möjlighet att sakta ner. En möjlighet att skrota runt hemma tillsammans med ditt barn. En möjlighet att ge kärlek till någon som behöver det.

Är det någonting som vi kan vara säkra på så är det att allting är övergående, att allt kommer ha ett slut. Så vi behöver passa på. Vi behöver njuta så länge det varar.

Det var ju nyss vi höll det där nyfödda knyttet så försiktigt. Sedan började de sitta själva och det var över.

Det var ju nyss vi bytte de där illaluktande blöjorna. Sedan kom pottan och det var över.

Det var ju nyss vi stod i vad som kändes som timmar och gungade vårt barn i lekparken. Sedan gungade de själva och det var över.

Det var ju nyss vi var på inskolningen till förskolan och tårarna rann längs med kinderna vid lämningen. Nu springer de till sina kompisar så fort de kan och det är över.

Det var ju nyss vi fick en massa teckningar och pyssel som de gjort på förskolan. Sedan kom läxorna och det var över.

Det var ju nyss som de kom in på natten och ville sova nära. Sedan ville de börja sova över hos kompisar och det var över.

Det var ju nyss som vi var på badhuset tillsammans och övade på att simma. Sedan lärde de sig simma och det var över.

Det var ju nyss vi gick med dem till skolan för första gången. Sedan ville de gå till skolan själva och det var över.

Det var ju nyss som vi tränade deras lag. Sedan ville de satsa, göra något annat och det var över.

Det var ju nyss som vi köpte alla deras kläder. Sedan ville de välja själva och det var över.

Det var ju nyss som vi alla hittade på saker under sommarloven. Sedan började de sommarjobba och det var över.

Det var ju nyss som vi skjutsade dem över allt. Sedan fick de en moped och det var över.

Det var ju nyss som vi försökte hjälpa dem lista ut vad de skulle söka till gymnasiet. Sedan tog de studenten och det var över.

Det var ju nyss som vi gick på möten och utvecklingssamtal på skolan. Sedan började de gymnasiet och det var över.

Det var ju nyss som vi hjälpte dem möblera om deras rum. Sedan fick de jobb och sedan efter en stund var det dags för dem att flytta hemifrån.

Är det något vi kan vara säkra på så är det att tiden känns som om den går långsamt när den egentligen går snabbt. Saker är övergående. Saker kommer att ta slut. Njut så länge det varar!

Vi älskar dem så mycket! På många sätt är de vårt allt. Det är därför det tar emot när vi uppfattar att de är i fara, att de tar för stora risker. När de har klättrat högt upp i ett träd eller sprungit utom synhåll i skogen eller när de hänger upp och ner i en klätterställning på lekplatsen. Vi känner hur oron skär igenom oss. Hur vi bara vill säga till dem att komma ner, sätta sig ner, ta det lugnt.

Men vi måste lära oss att leva med vår oro. Alltför många gånger så begränsar den oss, begränsar den våra barn för mycket. För deras uppgift är ju att leka och att genom leken med alla dess risker lära känna sig själva, sina förmågor och gränser och sin omgivning. Och de måste få misslyckas i detta. De måste få ramla och slå sig. För det är i den riskfyllda leken som de bygger sina sociala, känslomässiga och fysiska förmågor. Genom att utsätta sig för risker lär de sig att hantera dem och övervinna sina rädslor. Låter vi våra barn leka fritt behöver vi heller sällan pusha dem till att ta fler risker, utan de kommer själva söka sig till de utmaningar som de är redo för.

Allt detta är en viktig del av våra barns barndom. Därför behöver vi lära oss att tygla vår oro. För att oron inte ska ta ifrån dem deras barndom. Oro är ju nämligen inget som bara försvinner, något som vi kan tänka bort. Snarare tvärt om. Den blir värre om vi låter den härja fritt inom oss. Därför måste vi omfamna den. Vi måste se den som ett tecken på att vår barn gör det de ska.

Så nästa gång våra barn är så där högt upp i ett träd eller hoppar mellan stenar eller springer varv på varv på varv lite för nära kanten på bokhyllan, så behöver vi stanna upp med vår oro. Känna att den finns där och att den vill sätta upp begränsningar. Sedan måste vi se hur kul våra barn har, se deras totala eufori eller oerhörda fokus. Detta är inte möjligt utan risk. Så låter vi oron vara där i magen, låter den vara ett tecken på att vi är närvarande föräldrar till barn som får vara barn.

Vi är deras allt. Vi ger dem våra hjärtan. Kärlek. Omsorg. Skratt. Ett tröstande famn. Vi somnar tillsammans och de blir vårt allt.

Det går snabbt och sedan händer det. De börjar krypa. Förskolan kommer annalkande. De får egna vänner och börjar skolan. De sover borta. Åker på klassresor och cuper. Allt det där stora som hör barndomen till. Att bryta sig fri. Fri från oss.

Det är skrämmande men vi vet att det måste ske. De måste få bli fria från vår direkta omsorg, de måste få välja själva. Och det är skitläskigt! Fredrik Backman skriver fint om sin rädsla för detta i boken Saker min son behöver veta om världen. Han skriver om hur han vill att hans son ska gilla fotboll för att det är hans hemmaplan och han skriver om hur läskigt det är om sonen inte skulle välja detta.

”Jag är bara rädd att jag inte ska förstå det. Förstår du? Jag vill bara inte vara den där farsan som de andra ungarna skakar huvudet åt. Vara den som inte passar in bland de andra föräldrarna. Någon du skäms för. Den som inte förstår det du älskar. […] För jag är inte rädd för att säga att jag älskar dig. Jag är bara så in i helvetet rädd för det andra. Rädd för dagen när jag förlorar min plats i ditt liv. Du måste inte gilla fotboll. Jag försöker bara säga att jag oroar mig väldigt mycket för hur det blir om du inte gör det. Att jag är skiträdd för utanförskapet. Mitt.”

För fotbollen är ju inte hela världen. Men det är våra barn. Att helt plötsligt inte få dela allt med de är skrämmande. Det är det som gör föräldraskapet på riktigt. Det är det som varje dag får oss till att jobba på relationen med våra barn. För att de ska välja oss, när de är fria att välja.

Som föräldrar behöver vi vara starka. Vi behöver vara starka mentalt och starka fysiskt. Vi behöver ha tålamod när våra barn inte orkar och kunna frammana energi när den tryter inom oss, de där regniga eftermiddagarna i november. För att barnen måste komma hem. De behöver få något att äta. Läxor behöver göras och tänderna måste borstas. För detta behöver vi orka ta striderna, inte för att vi vill utan för att det är detta som är vår uppgift, vårt jobb.

För att kunna ta hand om våra barn, behöver vi ta hand om oss själva. Detta gör vi genom att äta bra, sova, ta ansvar för våra relationer och genom träning. Det är inte alltid lätt att dra på sig löpskorna eller ta fram den där kettlebellen efter en hel dag på jobbet, en kämpig hämtning på förskolan, bråk vid matbordet och barn som aldrig vill sova. Men vi gör det inte för att det är lätt. Vi gör det för att vi måste, för att vi vill visa för oss själva att vi klarar av det och orkar göra det vi borde även fast det är jobbigt.

Den grekiska filosofen Seneca har sagt att vi behöver behandla kroppen med disciplin, för att den inte ska bli olydig mot sinnet. För det finns något med den fysiska aktiviteten som inte bara gör oss kroppsligt starkare. Den visar oss var våra gränser går och med tid och kontinuitet att dessa gränser kan flyttas på oanade sätt.

För vi blir inte bara starkare av träning, den gör oss också bättre på att gräva fram den där energin som krävs för att ta sig ut. Varje träningspass är därför inte bara ett pass som stärker konditionen eller dina muskler, det är också en träning i att alstra energi. En förmåga som vi som föräldrar behöver. Men istället för att vi tränar upp denna förmåga under energifattiga och halvstressiga förskolehämtningar så kan vi göra det själva när våra barn sover eller på en lunchrast eller direkt på morgonen.

Så, det är dags att ge sig ut i löpspåret eller på en promenad eller svinga en kettlebell, inte bara för att vi vill bli starkare och få bättre kondition, utan också av omsorg för våra barn.